Flashback
Jag sitter här och lyssnar på musik nu, som vanligt.
Men den enda musiken jag kommer ihåg riktigt som fick igång mitt intresse är metal, och det började jag lyssna på i åttan.
Varför är det så svårt att tänka tillbaka till när man var riktigt liten för?
Jag kommer ihåg att jag alltid gillade att åka och handla med mamma i våran, dåvarande, Fiat och lyssna på kassettband, men jag kommer inte ihåg vad det var för musik det var vi lyssnade på.
Pugh Rogefeldt kommer jag ihåg, men inte vilken låt, kanske det var Dinga-Linga Lena, men jag är inte säker för fem öre.
Sedan kommer jag ihåg att jag lyssnade mycket på Hjalle och Heavy när På Rymmen gick på TV.
Och det första bandet jag lyssnade på av min egna vilja var the Offspring, det var det coolaste jag hört på den tiden, jag spelade t.o.m över skivan till band och sjöng den i duschen varje gång jag kunde! :)
Sedan har jag lyssnat på mycket annat också, Backstreet Boys, eftersom alla tjejer gjorde det i klassen, och Britney Spears när hon var ung och oskyldig, hon var nog det vackraste jag sett då.
Man kollade alltid på Voxpop i slutet av veckan för att få höra det nya, och det är inte förrän nu i efterhand som jag kan tänka tillbaka på det och verkligen fatta att jag inte hade något omdöme alls på den tiden.
Fast Iron Maiden hade en låt med där, och det var också på Voxpop som jag hörde Metallica första gången.
Jag tror dock att jag alltid dragits till rock och metal, jag älskade att vara med min kusin Johnny och lyssna på hans "coola musik" i källaren.
Och några år senare när jag bodde hos honom över ett påsklov tror jag det var upptäckte jag musik själv.
Morgonen började alltid med att jag klev upp, gjorde kaffe (vafan, drack jag kaffe när jag var typ 10-11!?), kollade på Zorro på femman, sedan letade jag igenom hans CD(!) samling och hittade en Scorpions skiva och en Queens skiva.
Jag kunde inte fatta vad coolt det var med el-gitarr, det här måste ju vara det ultimata instrumentet tänkte jag!
Men varför spelade jag då el-bas?
För jag var ung och visste inte bättre, jag trodde faktiskt att det var el-gitarr... Men jag fick lära mig att bas tydligen är viktigt också, även fast jag inte tyckte om att spela det.
Fick bara lära mig tråkiga låtar som Jag Hade En Gång En Båt och sånt, det mest rockiga jag fick lära mig var The Final Countdown med Europe.
Så jag la av, som med så mycket annat, i flera år.
Sedan i åttan fick vi en ny lärare, eller han skulle bli lärare, som hette Kenneth och han spelade tydligen snabbare än Yngwie Malmsteen, det var coolt!
En lektion frågade han om någon spelade bas, och jag vara tyst, någon pekade på mig och jag nekade, eftersom jag hatade bas och hade glömt bort allt jag lärt mig ändå.
Men han drog in mig och några andra i ett rum och lärde oss någon låt.
Efter det var det ganska roligt igen, eftersom han gillade hård musik, och han tog sig tid för att lära mig på eftermiddagarna.
Han startade t.o.m ett band åt mig, eller åt bandmedlemmarna antar jag, men det började krypa i kroppen på mig!
Bandet bestod av mig, Oscar Nilsson som gick i min parallelklass och som nu spelar i Ingnis bl.a, Emil Andersson, som är ett år äldre än mig och typ släkt och ex-gitarrist i Ingnis, Joel Persson som är Kenneths lillebror.
Vi döpte bandet till Radix Lecti som betyder Soffpotatis på latin, och skrev upp oss på Bäverrock i Matfors.
Det här följdes av många kvällars repning på Stödehusets ungdomsgård, och det var faktiskt kul!
Vi spelade dock bara en spelning, och det var på Bäverrock.
Men ibland ångrar jag att jag la av med spelandet, det var roligt och annorlunda, men inget jag ville satsa på.
Det känns som om man verkligen måste vara villig att satsa på musiken om man ska ta sig någon vart med det.
Jag var mer casual medans resten av bandet ville leva på musiken, om jag spelat med några andra som hade samma inställning som mig så hade jag säkert fortfarande spelat, på sidan av allt annat.
Jag och en kompis som heter Jesper brukar ofta sitta hemma hos mig och kolla på film.
Men både före och efter filmen pratar vi alltid och lyssnar på musik.
Vi brukar ofta, mer som alltid, komma in på ämnet att det skulle vara skitkul att spela i ett band.
Men vart börjar man om man inte känner folk som kan spela instrument?
Jag har ju en bas, Jesper spelar gitarr redan och vi har en till kompis som också spelar gitarr, men ingen som spelar trummor eller ens har trummor, och ingen som kan sjunga, även fast det inte är nödvändigt.
Jag hoppas jag och Jesper spelar musik någon dag, det skulle vara kul, även fast det bara skulle vara en jam-session.
Till sist kan jag tipsa alla som bor i Sundsvalls området att lyssna på den nya radiokanalen 107.4 där dom spelar rock-klassiker, nästan aldrig en dålig låt eller nostalgifri stund. :)
Men den enda musiken jag kommer ihåg riktigt som fick igång mitt intresse är metal, och det började jag lyssna på i åttan.
Varför är det så svårt att tänka tillbaka till när man var riktigt liten för?
Jag kommer ihåg att jag alltid gillade att åka och handla med mamma i våran, dåvarande, Fiat och lyssna på kassettband, men jag kommer inte ihåg vad det var för musik det var vi lyssnade på.
Pugh Rogefeldt kommer jag ihåg, men inte vilken låt, kanske det var Dinga-Linga Lena, men jag är inte säker för fem öre.
Sedan kommer jag ihåg att jag lyssnade mycket på Hjalle och Heavy när På Rymmen gick på TV.
Och det första bandet jag lyssnade på av min egna vilja var the Offspring, det var det coolaste jag hört på den tiden, jag spelade t.o.m över skivan till band och sjöng den i duschen varje gång jag kunde! :)
Sedan har jag lyssnat på mycket annat också, Backstreet Boys, eftersom alla tjejer gjorde det i klassen, och Britney Spears när hon var ung och oskyldig, hon var nog det vackraste jag sett då.
Man kollade alltid på Voxpop i slutet av veckan för att få höra det nya, och det är inte förrän nu i efterhand som jag kan tänka tillbaka på det och verkligen fatta att jag inte hade något omdöme alls på den tiden.
Fast Iron Maiden hade en låt med där, och det var också på Voxpop som jag hörde Metallica första gången.
Jag tror dock att jag alltid dragits till rock och metal, jag älskade att vara med min kusin Johnny och lyssna på hans "coola musik" i källaren.
Och några år senare när jag bodde hos honom över ett påsklov tror jag det var upptäckte jag musik själv.
Morgonen började alltid med att jag klev upp, gjorde kaffe (vafan, drack jag kaffe när jag var typ 10-11!?), kollade på Zorro på femman, sedan letade jag igenom hans CD(!) samling och hittade en Scorpions skiva och en Queens skiva.
Jag kunde inte fatta vad coolt det var med el-gitarr, det här måste ju vara det ultimata instrumentet tänkte jag!
Men varför spelade jag då el-bas?
För jag var ung och visste inte bättre, jag trodde faktiskt att det var el-gitarr... Men jag fick lära mig att bas tydligen är viktigt också, även fast jag inte tyckte om att spela det.
Fick bara lära mig tråkiga låtar som Jag Hade En Gång En Båt och sånt, det mest rockiga jag fick lära mig var The Final Countdown med Europe.
Så jag la av, som med så mycket annat, i flera år.
Sedan i åttan fick vi en ny lärare, eller han skulle bli lärare, som hette Kenneth och han spelade tydligen snabbare än Yngwie Malmsteen, det var coolt!
En lektion frågade han om någon spelade bas, och jag vara tyst, någon pekade på mig och jag nekade, eftersom jag hatade bas och hade glömt bort allt jag lärt mig ändå.
Men han drog in mig och några andra i ett rum och lärde oss någon låt.
Efter det var det ganska roligt igen, eftersom han gillade hård musik, och han tog sig tid för att lära mig på eftermiddagarna.
Han startade t.o.m ett band åt mig, eller åt bandmedlemmarna antar jag, men det började krypa i kroppen på mig!
Bandet bestod av mig, Oscar Nilsson som gick i min parallelklass och som nu spelar i Ingnis bl.a, Emil Andersson, som är ett år äldre än mig och typ släkt och ex-gitarrist i Ingnis, Joel Persson som är Kenneths lillebror.
Vi döpte bandet till Radix Lecti som betyder Soffpotatis på latin, och skrev upp oss på Bäverrock i Matfors.
Det här följdes av många kvällars repning på Stödehusets ungdomsgård, och det var faktiskt kul!
Vi spelade dock bara en spelning, och det var på Bäverrock.
Men ibland ångrar jag att jag la av med spelandet, det var roligt och annorlunda, men inget jag ville satsa på.
Det känns som om man verkligen måste vara villig att satsa på musiken om man ska ta sig någon vart med det.
Jag var mer casual medans resten av bandet ville leva på musiken, om jag spelat med några andra som hade samma inställning som mig så hade jag säkert fortfarande spelat, på sidan av allt annat.
Jag och en kompis som heter Jesper brukar ofta sitta hemma hos mig och kolla på film.
Men både före och efter filmen pratar vi alltid och lyssnar på musik.
Vi brukar ofta, mer som alltid, komma in på ämnet att det skulle vara skitkul att spela i ett band.
Men vart börjar man om man inte känner folk som kan spela instrument?
Jag har ju en bas, Jesper spelar gitarr redan och vi har en till kompis som också spelar gitarr, men ingen som spelar trummor eller ens har trummor, och ingen som kan sjunga, även fast det inte är nödvändigt.
Jag hoppas jag och Jesper spelar musik någon dag, det skulle vara kul, även fast det bara skulle vara en jam-session.
Till sist kan jag tipsa alla som bor i Sundsvalls området att lyssna på den nya radiokanalen 107.4 där dom spelar rock-klassiker, nästan aldrig en dålig låt eller nostalgifri stund. :)
Kommentarer
Trackback
